Grillad elefantfilé med god Afrikansk Sås

Grillad elefantfilé med god Afrikansk Sås

Skjut en elefant. Helst i Afrika – det blir bäst så. Gärna också med endast ett skott.

Själv använde jag en förträfflig kombination av en engelsk dubbelstudsare från 1910 i kal. .450 tillverkad av Rigby i London med Kynochs nygjorda helmantlade ammunition. Det fungerade mycket bra. Men det finns lika många åsikter om elefantjakt, vapen och ammunitionsval som självutnämnda experter. Själv föredrog jag att lyssna på min vän Leif, också han elefantjägare.

Elefantjakt verkar vara höljt i mystik och vanföreställningar. Inte många vet så mycket om det. Det kan i alla fall slås fast att det är en av de mest exklusiva och farliga jaktformer som finns, i alla fall när det, som i mitt fall, rör sig om vilda elefanter från Botswana. Generellt sett kan man säga att elefanten är lika lite utrotningshotad som vår svenska älg. Det kan väl också påpekas att jakten är både reglerad och noga övervakad av myndigheterna, över hela världen. Elefantjakt i Afrika kan faktiskt på ett sätt jämföras med älgjakt i Europa. Om man nu vill skjuta en älg är det svårt, ja faktiskt rent av kriminellt, att göra det på franska Rivieran eller i Rom. Men om man däremot åker till Värmland tas jägaren emot med öppna armar. Oftast är jaktlyckan dessutom god, och det skjuts där mer än 10.000 älgar om året. Ungefär på samma sätt är det med elefanter och elefantjakt. I vissa delar av Afrika finns det inga elefanter. Såsom tillexempel i Namibia. Och om det mot förmodan skulle finnas någon, så får man i vart fall inte skjuta denna. Däremot i Botswanas södra delar (på Puli-platån) finns det däremot över 6.000 elefanter men plats bara för ca. entiodel av dessa.

I mitt fall var elefantjakten 16-dagars letande, spårande, väntande och svettandes innan vi längs Limpopofloden hittade just den ’mördarelefanten’ som vi letade efter. Den var en rekordstor utstött, ilsken och ökänd åldring med många människors liv på sitt rymliga samvete. Dessutom hade den 110 punds elfenben i underkäkarna – vilket var rekord för provinsen. Leif och jag spårade tillsammans med Lucas upp elefanten. Smög fram till den på 20 meters avstånd med solen i ryggen och vinden i ansiktet. Den majestätiske ilskne bjässen föll med ett skott i hjärnan.


När nu allt skjutande och styckande är överstökat, och den värsta upphetsningen lagt sig, skall man ju äta. Elefantkött är både gott och populärt. Allt kött på elefanten tas till vara och äts. Däremot äter man överraskande nog inte Zebra. Ingen afrikan gör det; man anser att det vore som att äta häst, så Zebra ges ofta till krokodilerna (precis som babiankött) och krokodiluppfödning är mycket stort i Sydafrika. Jo, Zebra smakar förträffligt.

Nu till maten!
Ta tre rejäla skivor elefantfilé. Av förklarliga skäl blir alltid skivorna av detta djur just "rejäla". Resten av filén kan frysas in och smugglas hem. Linda in det i tidningspapper bara innan det fryses så håller det sig fint i resväskan tills du landar på Arlanda.

Omslut en av skivorna med de två andra. Sätt några grillspett igenom köttbiten så att detta lilla paket nu håller ihop. Gör nu lika paket till alla.

Grilla över öppen eld/glöd i Afrika. När de yttersta två filéerna är förkolnade är den innersta perfekt. Kasta då de omslutande filéerna. Den kvarvarande perfekta köttbiten ätes då med Afrikansk Sås.

Såsen görs enligt följande:
Hacka och blanda pepparfrukterna (efter man tagit bort pepparkornen), paprikan, mangofrukt och vitlöken. Allt blandas ner i en kittel. Kokas över öppen eld i 30 minuter. Häll på mer tomat och mango efter behov.
Till detta drickes afrikanskt vin. En 1991 eller 1995 (inga andra år, glöm inte det!) Paul Sauer från Kanonkop Estates. Ett utmärkt eklagrat vin. Man måste ju fira…efter en elefant brukar det bli så…
Jag föreslår en Cohiba Esplendido efter detta.